|
The LearningMethods Library
Ju mer vi går runt, desto samare blir vi
Hur onda cirklar fungerar och hur vi undviker dem
av David Gorman
Översättning av : Monica Ringström
Från en föreläsning på "Centre for Training" i maj 1993
Read the
original article in English 
 Lisez une traduction complète en Français 
Eine komplette Übersetzung auf Deutsch
lesen 
Original article copyright © 1995 David Gorman, all rights
reserved world-wide
This translation copyright © 2002 David Gorman, all rights reserved world-wide
Author's Note: This chronicles a discovery I made while running a school to train teachers
of the Alexander Technique. This was during a period when my understanding of people's problems
was profoundly changing and consequently, so was my work. Thus, this is from a transitional period
between what was the Alexander Technique and what was to become the LearningMethods work.
The talk was transcribed and then originally published in 1997 in my book,
Looking at Ourselves (now available in
both e-book and print editions in
English - see details in the sidebar to the right). The original
title of the article was "The Rounder We Go, The Samer We Get", but I have now changed that
to the current title to be a little less cryptic and little more accurate to the article.
IDAG SKULLE JAG VILJA TALA OM HUR VANOR FUNGERAR — okonstruktiva vanor, speciellt
den sortens vanor vi brukar kalla onda cirklar. Det vill säga, en reaktiv cirkel, där varje
steg som väcker en reaktion hos mig, tvingar mig att reagera genom att ta nästa steg, vilket i
sin tur tvingar mig att ta nästa steg och så vidare, vilket oundvikligen leder till att jag upprepar
cirkeln, därigenom förstärker den och gör den till en vana.
Ingen vill fastna i sådana onda cirklar och naturligtvis är det ingen som med
flit går in för att hamna i destruktiva vanor. Men ändå hamnar vi faktiskt i dem och om vi inte
vet hur de fungerar, kan vi inte gå ut ur cirkeln som förstärker våra existerande vanor och undvika
att skapa nya. Om du (eller någon du känner) sitter fast i ett vanemässigt mönster med ett "kroniskt"
problem, som du inte kan bli av med trots dina ansträngningar och det ända du har lyckats med är
att hitta bättre och bättre sätt att handskas med det, då har du din egen konkreta erfarenhet att
gå tillbaka till när vi går igenom detta.
Nyckeln till att förstå hur vi, utan att vilja det, skapar och vidmakthåller
den här typen av vanemässiga cirklar, är att se hur de byggs upp vid varje steg i en rad falska
föreställningar som både tvingar oss och förleder oss till att ta nästa steg. Det vi tror vi gör
för att lösa problemet verkar rimligt när vi befinner oss i vanan, men i ett större perspektiv
är det just på det sättet vi skapar problemet och vidmakthåller det. Dessa vanor är finurligt
konstruerade när det gäller deras sätt att lura oss att upprepa dem trots att vi bestämt oss för
att förändras. Och på ett ännu finurligare sätt döljer sig vägen ut just där vi allra minst trodde
vi skulle finna den. Och i det att vi förstår de cirkulära vanornas struktur, kan vi börja förstå
varför vanan att "försöka lösa problemet", att försöka vara "rätt", eller "perfekt", eller "idealisk", eller till och med att bli "annorlunda" har ett sådant starkt grepp om oss — vi är nämligen helt
inne i att försöka kontrollera situationen.
Låt oss utforska hur allt det här fungerar genom att, för att göra det hela
mer lättförståeligt, använda det vanliga exemplet med kronisk "spänning". Spänning är ett symptom
som vanligen dyker upp på ett fysiologiskt sätt (dvs en känsla i kroppen i motsats till en emotionell
eller psykologisk upplevelse), men det blir snart uppenbart att den här typen av cirkulära vanor
uppträder i varje aspekt och i varje område av våra liv. Jag kommer att börja med att förklara
hur vanorna och deras mekanismer fungerar och om hur vi fastnar i dem, sedan kommer jag att påvisa
den oväntade och fördolda vägen ut ur dem och sedan avsluta med vad det innebär att få till stånd
en varaktig förändring.
Ett sista inledande ord. När du läser detta, hoppas jag att du förlåter mig
för att det kanske kommer kännas som att du går runt, runt på samma område — men det är faktiskt
också så vanan fungerar. Inte bara går den runt i en allt tätare spiral, utan även vägen ut är
cirkulär, en expanderande spiral med ökad frihet och djupare insikt, där varje händelse banar vägen
för nästa. Om vi låter vanans egen form bli vårt verktyg och uttrycksmedel, kommer den att sköta
det mesta av arbetet. Medan vi går igenom detta, kommer du kanske finna det intressant att lägga
märke till dina egna känslor i ett visst ögonblick, för att se om det finns något samband mellan
dessa och de exempel vi kommer att undersöka.
1. HUR "DET OTREVLIGA" FUNGERAR
Jag lever mitt liv, jag gör det ena och det andra och jag tänker inte så mycket
på hur jag gör det jag gör — jag bara gör det. Då, i ett visst ögonblick mitt i det jag är mitt
uppe i att göra, blir jag medveten om vad jag gör genom ett "symptom" — en känsla av obehag, av
smärta, spänning eller dylikt. När det här symptomet uppträder, får det min uppmärksamhet och jag
uppfattar det som något fel, något jag inte gillar, något otrevligt. Jag uppfattar och känner också
att själva symptomet är problemet och lika tydligt blir det att jag måste göra något för att få
det att försvinna — att göra så att allting blir bra igen — gärna så fort som möjligt. Att lyckas
vore förstås att bli av med problemet och återgå till det jag höll på med, minus problemet.
diagrammet 1.
Jag går därför igenom någon slags process eller gör någonting för att förändra
ögonblicket från ett det-är-inte-OK-jag-mår-dåligt ögonblick till ett nu-är-det-OK-jag-mår-bättre
ögonblick. Låt mig ta exemplet med att jag målar en bild. Efter en stunds arbete under stor koncentration,
blir jag i ett visst ögonblick medveten om att jag har ont och att jag känner en spänning i axlarna.
Detta är (givetvis) negativt för mig, så jag vill göra något för att lindra symptomet. Jag kanske
lyfter upp axelpartiet, vrider på axlarna el. dyl. för att mjuka upp det spända och lindra smärtan.
Jag kanske försöker frigöra spänningen eller slappna av i axlarna. Jag kanske masserar de partier
där det gör ont eller får någon annan att göra det, eller vad det nu än kan vara...
Det viktiga att inse när det gäller vanan är, att det inte spelar så stor roll
vilken specifik metod jag tar till (om jag gör något eller upphäver något). Det viktiga är att
se att den obehagliga känslan som symptomet för med sig, tvingar mig att reagera genom att försöka
ta mig från det närvarande ögonblicket till nästa ögonblick, då allt (förhoppningsvis) känns bättre
igen. När jag lyckas att göra fel-känslan (spänningen och smärtan) till en rätt känsla
(ingen spänning eller smärta), inte-OK ögonblicket till ett OK ögonblick, då kan
jag glatt återgå till mitt liv utan att behöva tänka på allt det där obehagliga längre, för just
i det här ögonblicket verkar det inte längre finnas något problem.
diagrammet 2.
Det här verkar helt logiskt och skulle inte få några konsekvenser om detta var
den första och enda gången dessa symptom uppträdde. Jag skulle förmodligen inte tänka mer på det.
Men detta är inte vad som händer med de allra flesta av oss. Vad som verkligen händer är att jag,
efter det att jag har gjort allting bättre, kastar mig in i mitt liv igen, men det dröjer inte
länge — ett fåtal timmar, några dagar eller veckor — förrän symptomen är tillbaka igen. Givetvis
reagerar jag på fel-känslan i symptomet genom att göra som jag alltid har gjort, dvs göra
någonting för att bli av med det. Det här brukar fungera för att jag ska känna mig OK igen. Och
allt vore bra om jag fortsatte att känna så, men säkerligen är symptomet snart tillbaka. Inte bara
det, det blir allt värre och värre och vad jag brukade göra för att förändra allt till det bättre,
fungerar inte lika bra längre.
Jag kommer givetvis aldrig på tanken att ifrågasätta möjligheten att det är
något konstigt med hela mitt tillvägagångssätt, jag försöker bara hitta ett "bättre" sätt att få
allting att kännas OK igen. Så jag provar den ena eller andra metoden och det fungerar ett tag
eller jag testar den ena eller andra övningen som kanske "fungerar" eller inte fungerar. Men jag
fortsätter att försöka och symptomet uppträder gång efter annan tills det blir så välbekant för
mig att jag börjar se på det som "mitt problem". Jag märker att jag börjar tänka på det som ett
"det". Jag och mitt problem. Där är det igen. Det gör ont. Jag har
spänning. Jag har ett ryggproblem. Jag skulle må alldeles utmärkt om jag inte hade det här
#%&#!! problemet.....
diagrammet 3.
Det som i själva verket händer är att "det" har mig. Det uppstår en oundviklig
sekvens av händelser: något känns fel  jag reagerar
för att det skall kännas rätt
jag återgår till ett "normalt" liv
det känns fel igen
jag reagerar igen för att
det ska kännas rätt
jag återgår till ett "normalt" liv... och så
vidare, om och om igen, ända tills den här sekvensen själv blir "normalt liv". Allt eftersom blir
symptomet värre och mer ihållande och jag tvingas att prova nya sätt att "lösa" problemet, men
till ingen nytta. Jag sitter fast i det här och det spelar ingen roll vad jag gör, jag tycks inte
kunna förändra något, mer än för stunden. Detta är just vad många människor upplever och är fångade
i.
Nu börjar det att gå upp för mig att den här sekvensen av händelser inte är
linjär utan cirkulär- jag kände spänningen, jag gjorde någonting för att bli av med den och allt
blev OK, sedan upptäcker jag att jag är tillbaks i symptomet en gång till. Jag är fast i en ond
cirkel, som likt en snara dras hårdare och hårdare om mig desto mer jag försöker fly den.
När det har gått så här långt, kanske jag börjar finna mig i att "ha" det här
problemet. "Jag har otur helt enkelt, jag har en dålig rygg" eller "Vi är helt enkelt inte skapta
för att utföra den här typen av aktivitet". Men mina symptom kommer ju fortfarande tillbaka, så
jag är tvungen att fortsätta leta efter bättre och bättre sätt att bli av med dem.
Precis som F.M. Alexander gjorde när det gällde hans halsproblem, kommer jag
antagligen förr eller senare att fråga mig själv, varför mitt problem fortsätter att komma tillbaka.
Om jag var OK för en liten stund sedan, men nu har symptomen igen, så kanske det är på grund av
någonting jag gjorde i perioden mellan ögonblicket jag var OK och det ögonblick när symptomen kom
tillbaka (delen av cirkeln utanför den streckade rektangeln, se ovan). Den cirkeln är tidsrymden,
då jag återgår till mitt "omedvetna" sätt att vara; när jag inte riktigt är medveten om hur jag
gör det jag gör, jag bara gör det. Någonstans under den här tidsrymden (vilket kan vara allt från
några minuter till flera veckor) måste det ha hänt någonting som har fått mig att hamna
i det här eländet igen.
diagrammet 4.
Så jag övergår till att titta på de "omedvetna ögonblicken" för att se om jag
kan finna någonting som jag gör, som förorsakar problemet. Här kan man hitta mycket, för de "omedvetna"
ögonblicken innehåller precis allt som händer när jag inte är upptagen med att reagera på symptomen.
Det finns ett otal intressanta och viktiga detaljer att upptäcka här. Jag kanske sitter fel, på
ett sätt som är obekvämt för ryggen; jag kanske inte har tangentbordet placerat på ett tillfredsställande
sätt; jag har kanske en olämplig stol; jag kanske gör något med min andning etc. Jag har redan
en vanemässig tendens att se vad det än är som händer som fel, och följdaktligen i behov av att
rättas till, så när jag märker något som jag tror förorsakar problemet — kanske att jag sitter ihopsjunken
över min målning med huvudet för långt fram och nacken spänd- då börjar jag genast försöka komma
på någonting för att rätta till det hela. Det spelar ingen roll vad jag kommer på eller vad jag
gör, det är alltid samma vana — dvs. något är fel och jag måste gå igenom någon slags process för
att det skall bli bra igen. Det enda jag alltså har gjort är att använda samma medel eller process
som jag använde på det ursprungliga "fel" symptomet, för att nu använda detta på det här nya "fel"
problemet för att förändra nästa ögonblick till ett bättre ögonblick.
diagrammet 5.
Ingenting har egentligen förändrats. Jag strävar fortfarande efter ett bättre
ögonblick. Den onda cirkeln har inte brutits och vanan har enbart blivit ännu djupare rotad
och mer komplicerad än den var för en stund sedan. När jag tittar på de här "omedvetna" ögonblicken
så kommer jag att finna oändligt mycket saker, där jag kan tillämpa metoden fixa-till-och-göra-allting-bra.
Det kanske till och med kommer att kännas som om jag gör framsteg genom att finna alla dessa faktorer,
som är en del av min vana (för de är alla otvivelaktligen en del av cirkeln, och de passar alla
ihop). Kanske får fixandet på kort sikt en positiv effekt. Men jag är så upptagen så att det kommer
att ta ett tag (om det någonsin sker) att inse, att jag trots allt det här "fixandet" fortfarande
har ett problem. Och med allt försökande och knåpande tar sig problemet kanske uttryck i ett något
förändrat symptom, men det kommer helt säkert fortfarande finnas något att ta itu med på ett likadant
sätt som tidigare. Orden kanske förändras men sången förblir densamma.
Känner du igen dig i den här situationen? Är du väl bekant med de här små otrevligheterna?
Allt det ovannämnda skulle givetvis vara acceptabelt om du för gott hade lyckats bli av med problemet
och dess symptom. Om du har det, är du mycket lyckligt lottad, för under femton år har jag jobbat
med människor som fastnat i just den här typen av vanor och för de flesta av dem så har ingenting
de gjort, och ingen metod de försökt, verkligen befriat dem från dessa vanor. De kanske blivit
bättre och bättre på att handskas med sina symptom och vanemässiga mönster, genom att de har funnit
bättre verktyg för att kunna ta sig från ett ögonblick med symptom till ett ögonblick
med relativ frihet. Men de har alltid åter igen hamnat i ett liknande problem, som måste tas itu
med. note1
2. ATT TA SIG UR CIRKELN
För ett antal år sedan, när jag började få allt mer klart för mig hur dessa
cirkulära vanor fungerar, både genom min egen och mina elevers erfarenhet, då började det gå upp
för mig att något saknades. Det måste ju vara möjligt att verkligen bli av med en vana och inte
bara bli bättre på att handskas med den. Alexander uppgav ju att han hade lyckats bli av med symptom
som hade plågat honom sedan barndomen. Så jag bestämde mig för att finna den svåråtkomliga vägen
ut ur cirkeln. Det slog mig (på det självklara sättet som alltid är självklart så fort det är självklart)
att jag fastnar i cirkulära vanor för att jag fortsätter och fortsätter att gå runt i cirkeln.
I varje ögonblick tar jag på något sätt nästa steg, även om jag inte vill komma dit det för mig.
Det konstiga är att det inte känns som om jag tar ett steg in i cirkeln varje gång, snarare försöker
jag desperat att ta steg ut ur den! Jag tänkte, "någonstans inne i cirkeln måste det finnas
en ledtråd till fällan. Jag tar på något sätt nästa steg in i vanan medan jag är vilseledd att
tro att jag tar ett steg ut ur den. Men hur kunde det här hända? Hur kunde jag bli så lurad?
Jag gick tillbaka och tittade på varje steg utifrån detta nya sätt att se på
saken, och där var det! Mitt vanemässiga sätt att uppfatta saker och ting hade gjort att jag inte
hade upptäckt det. Gå tillbaka till diagrammet ovan. Det finns en gång i cirkeln då jag på ett
naturligt sätt "vaknar upp" till ett medvetet ögonblick — ögonblicket jag känner symptomet. Det
är i själva verket så att jag blir medveten av symptomet självt, genom känslan av spänning
eller obehag. Och vad gör jag varje gång? Jag gör exakt samma sak som jag har gjort vid alla tidigare
tillfällen — jag försöker ta mig ifrån det ögonblicket som jag uppfattar som fel och negativt,
så fort jag bara kan, för att hamna i nästa ögonblick då allt kommer att kännas OK och
bra igen. Varenda gång! Det spelar ingen roll vad jag förändrar, denna del förblir densamma
och jag ifrågasätter den aldrig. I det värdefulla ögonblicket, då jag är tillräckligt medveten
för att fatta ett nytt och annorlunda beslut, så förändrar jag ingenting!
I det ögonblicket tror jag att jag håller på att ta ett steg mot "lösningen".
Men nu blir det tydligt att stegen från "problemet" till "lösningen" är samma gamla vanemässiga
steg som jag alltid försöker ta, och dessa är lika mycket en del av cirkeln som allting annat.
För även om jag tänker på detta som "lösningen", så är det, och har alltid varit, en ofrånkomlig
del av vanan. Det verkar lockande och tilltalar mig och jag kan inte motstå det. I det ögonblicket,
driver mig inte-så-trevligt känslan till den lockande, i framtiden liggande åh-så-trevligt
känslan, och jag ser ingen annan möjlighet än att gå från den ena till den andra (och jag skulle
antagligen ändå inte var intresserad av någon annan möjlighet). Det hela är så finurligt uppbyggt
och så omöjligt för mig att reda ut!
Vanan skrattar (om jag personifierar den för ett ögonblick), "Vilken idiot,
han gick på det igen! Oavsett hur många gånger han har varit med om det tidigare, så dyker den
där fel-känslan upp och WHAM! , innan han vet ordet av reagerar han på precis samma sätt han alltid
har gjort, och sedan undrar han varför han är fast i en cirkel och hela tiden upprepar den. HA
ha ha!".
Hela vanan fungerar på följande sätt; ögonblicket jag blir medveten om symptomet
upplevs som INTE BRA, som FEL, oavsett vad jag höll på med tidigare. Jag känner så. Jag
går på det varje gång och reagerar som om det faktiskt är fel och försöker följdaktligen
förändra saker och ting. Jag är helt och fullt övertygad om att de känslorna ÄR fel och JAG MÅSTE
göra någonting åt dem. På så sätt tar jag oundvikligen nästa steg i cirkeln. Och faktiskt, utan
att inse vad jag gör, vill jag verkligen ta ett steg tillbaka in i vanan varje gång. Jag
tigger och ber om att få ta nästa steg. Jag letar efter bättre sätt att ta steget.
Vad jag inte heller inser är att jag faktiskt tvingas att ta nästa steg, eftersom inget
annat alternativ tycks finnas. Det innebär att jag tvingas att reagera på mina känslor.
Det är vad reaktion är — på grund av det ena, sker det andra — inga andra möjligheter- inget val.
Lägg märke till hur allt är integrerat i vanan. Att reagera på symptomets
ögonblick och snabbt gå mot mitt idealiska "mål" att känna mig OK, gör slut på på mina valmöjligheter,
för nu börjar jag automatiskt återgå till att vara helt uppe i mitt "normala" liv. Det här innebär
givetvis att jag återgår till det inskränkta tillstånd, där jag bara är medveten om vad jag
gör, inte om hur jag gör det. Detta inskränkta "omedvetande" är lika inbyggt i cirkeln som
allting annat.
När jag sedan tittar på dessa inskränkta "omedvetna" ögonblick för att försöka
förstå varför jag åter igen känner symptom, så är det jag gör med det jag finner precis samma som
det jag gör när jag plötsligt blir medveten genom symtomen — jag börjar nämligen att fixa till allting
på det förutfattade sätt jag tror att det måste fixas (och här vill jag betona igen att det inte
spelar någon roll vad jag förväntar mig ska hända, det är alltid samma fixa-till-det reaktion
rent generellt och detta är lika mycket del av vanan som "problemet" självt). Varje del i cirkeln
bekräftar och leder till de andra och de passar alla ihop som välsmorda kugghjul i en maskin — ett
löpande band för problem.
Eftersom jag har befunnit mig i ett inskränkt tillstånd under stor del av den
tiden som vanan spunnit runt, så är jag inte förmögen att se hur hela mönstret fungerar. Vid varje
steg kan jag bara se så långt fram som till nästa steg. Konsekvenserna av vad jag gör är alltid
precis utom synhåll och därför osynliga för mig. Eller som Isaac Dineson (Karen Blixen) skrev i
Out of Africa, "The earth was made round so that we would not see too far down the road".
När jag insåg att jag blivit förledd in i hela det här scenariot, vanans sätt
att uppträda, så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Allting tycktes vara "lögner".
För att parafrasera Alexander, "Om det var någon som gick i samma gamla hjulspår, så var det jag".
Jag hade gått tillräckligt långt för att veta, att det är att försöka få saker och ting OK som
driver vanan, och att söka i de "omedvetna" ögonblicken är som att undersöka detaljerna i de gamla
hjulspåren — fascinerande, men jag är fortfarande fast i dem. Ett bra knep skulle vara att helt
enkelt ta ett steg ut ur spåret. Men hur? Det var det jag hade försökt med hela tiden och det hade
inte tyckts fungera.
Jag hade inget annat val än att gå tillbaka för att undersöka det hela igen
med min nya insikt att inget var vad det verkade vara. Jag kom gång på gång tillbaka till att känna
ett symptom. Och det är ju i och med vi känner ett symptom som vi får reda på att vi har ett problem.
Det är enbart på grund av symptomet som vi letar efter nu-är-jag-OK-igen-allting-är-bra
"lösningen". Vi tycks aldrig ifrågasätta dess existens för det är en sinnesupplevelse. Men om jag
tänker efter lite, så kommer jag på att jag känner på det här sättet på grund av något som har
pågått under ögonblicken tidigare. Och vad som har pågått under alla de ögonblicken är att jag
har gått runt i vanan. Och just nu är jag på väg att fortsätta gå runt. Här står jag beredd att
veva cirkeln ytterligare ett varv. Vad inbillar jag mig skall hända, när jag
gör precis det som jag alltid har gjort? Någonting annorlunda den här gången? Hur lurad kan man
bli? note2
Det var då jag helt överraskad insåg att svaret fanns precis framför näsan på
mig. Vägen ut ur cirkeln var att helt enkelt möta ögonblicket då jag har symptomet, som jag vanemässigt
uppfattar som negativt, och inte ta nästa steg att reagera på det. Acceptera att vad som sker i
just det här ögonblicket faktiskt sker — vare sig jag tycker om det eller inte. Med andra
ord att oförbehållsamt och beredvilligt leva i det ögonblicket, oavsett vad jag känner och tycker
om det, helt enkelt därför att det är där. Jag insåg att det ögonblicket var ett lika giltligt
ögonblick i verkligheten som alla andra. Vad får mig att tro att vissa ögonblick är fel och måste
fixas till? Enbart mina känslor. Mycket starka känslor, det måste medges, men ändå känslor som
har uppstått genom att vi går runt i vanan och därför är de automatiskt misstänkta. Och vem är
jag, personen som helt och hållet är fast i den här vanan, att veta vad som är "rätt" att göra?
Vilken aningslös arrogans... Och så fångad och manipulerad i känslornas slaveri, att det enkla
valet att acceptera ögonblicket som det faktiskt är, hade varit otänkbart bara en stund tidigare.
diagrammet 6.
När jag förvånat insåg detta, och i samma ögonblick som jag började se på accepterandet
som ett möjligt val, då kände jag mig samtidigt plötsligt övertygad om att det skulle vara meningslöst
att försöka detta. Att stanna kvar i det här ögonblicket skulle ju innebära att stanna kvar i symptomen
(antagligen för alltid). Aldrig i livet! Men om jag bara kunde ta mig till nästa ögonblick, då
allt är OK igen, då skulle jag gärna vilja stanna där för alltid. Men inte i det här röran, nej
tack! Det här var förstås vanan som gjorde sig hörd och försökte övertyga mig om att min plan att
acceptera inte skulle kunna fungera — att det var oacceptabelt. Och jag gick nästan på det,
ända tills jag kom ihåg den chock jag hade känt när insikten kom till mig den första gången. Det
var något så oväntat i det att jag förstod att detta var något helt nytt och att jag aldrig hade
försökt det förut. Så nu gjorde jag det.
diagrammet 7.
Vad som verkligen hände när jag lade band på min oerhört starka och vanemässiga
drivkraft att reagera på känslorna av symptomet, var mycket annorlunda från vad jag hade väntat
mig — efter att ha känt en stark känsla av inskränkthet och begränsning (då jag igen var tvungen
att välja att inte reagera), kände jag plötsligt hur jag uppfylldes av en känsla av "expansion"
och min spänning försvann! Jag befann mig plötsligt i ett tillstånd av helhet och samstämmighet
med mig själv och starkt närvarande i världen omkring mig. Jag mådde bra — faktiskt bättre än bra — för
tillsammans med expansionen kom ett ökat välbefinnande och en intensiv känsla av att mina sinnen
öppnades. Allt utan att göra något annat än att möta ögonblicket, som jag alltid ansett vara fel,
och vägra att reagera på det så som jag alltid gjort tidigare. Och kan man tänka sig, ögonblicket
tycktes inte alls så fel — det var underbart!
diagrammet 8.
Vilket är helt rimligt när man tänker lite på saken... Ögonblicket jag verkligen
accepterar vad som händer för dess egen skull, är ögonblicket jag helt och fullt hänger mig åt
det. Jag kämpar och strävar inte längre för att komma till ett "bättre" ögonblick. Det finns inte
längre någon splittring inom mig, ingen del av mig som känner att en annan del av mig är fel. Det
finns inte längre någon del av mig som vill förändra en annan del av mig till något jag tror det
borde vara (som om det vore möjligt). Därför kämpar jag inte mot mig själv i det ögonblicket. Och
vad vi alla tycks glömma är att du kan aldrig vinna i en kamp mot dig själv — en av er kommer
att förlora och det kommer alltid att bli du! Det kommer att bli du helt enkelt därför att
du deltog i kampen.
Att göra valet att vara i just det ögonblick jag befinner mig i, är också det
ögonblicket jag slutar med att påtvinga mig själv mina vilseledande föreställningar om vad som
borde hända och öppnar upp för något nytt. Ironiskt nog är det så, att när jag slutar med att försöka
nå mitt underbara mål, faktiskt till slut får vad jag vill ha. Alla ingredienser jag ville ha är
där- helhet, frihet, öppenhet, vaken närvaro, ingen spänning- men de är alla där på ett annat sätt
än jag hade föreställt mig eller upplevt förut, och jag hade kommit till denna nya "plats" genom
att ta en ny väg, eller kanske snarare utan någon väg alls.
Nu är det ju inte så att en upplevelse bevisar någonting, men när jag efter
många gånger i många olika situationer, lyckades möta kraften i de "symptom" eller känslor som
dök upp, utan att reagera genom att försöka få saker och ting rätt, utan beredvilligt och på ett
öppet sätt valde att leva just i det ögonblicket, oavsett vad det var; och efter att ha varit med
om ungefär samma slags upplevelse varje gång — då började jag tro på det. Nu, flera år senare, har
jag hjälpt otaliga människor att lära sig att välja samma sak och deras erfarenheter ter sig alltid
på liknande sätt — när de verkligen "låter bli" att reagera och försöka sträva efter att
uppnå ett mål, fylls de av en känsla av fridfullhet och lätthet och de öppnar upp till att
bli hela, fria och kraftfulla människor, som är närvarande i världen runtom dem, beredda och mottagliga
för den.
Mina egna erfarenheter och arbetet med elever har visat mig, att den största
utmaningen för alla är att möta ögonblicket vi känner något, och inte reagera genom att försöka
förändra saker och ting. Det här är faktiskt den största förändringen vi kan åstadkomma — ingen
förändring alls — eftersom vi vanemässigt alltid möter ögonblicket och försöker förändra saker.
Det kanske låter som ett mycket enkelt val. Men har du ännu inte provat det, kan du inte föreställa
dig vilken stor utmaning det är att genomföra det, med tanke på de överväldigande "verkliga" känslorna,
tankarna och sinnesrörelser i det avgörande ögonblicket. Det krävs mycket mod och klarhet att hålla
sig till sin nya insikt när hela ens erfarenhet skriker åt en, "FEL! FEL! STICK DÄRIFRÅN SÅ FORT
SOM MÖJLIGT!". Det faktum att sådana här allomfattande förändringar nästan sker omedelbart när
vi lyckas "låta bli" att reagera, visar vilken stor förändring det är att beredvilligt acceptera
det vi känner som fel och leva oförbehållsamt i det existerande "här och nu".
3. VAD SOM ÄR NYTT ÄR INTE DET SOM ÄR GAMMALT
Dessa upplevelser visade mig att det faktiskt är möjligt att ta sig ur den onda
cirkeln. Men att göra det innebär inte att hitta någonting bättre att göra; det innebär
inte att förändra symptomen; det innebär inte att sträva efter att nå den rätta lösningen;
och det innebär inte att någonting är fel. Allt är som det borde vara helt enkelt därför
att det är som det är. Att ta sig ur vanan innebär att verkligen acceptera ögonblicket som
det är (vilket innebär att jag förlitar mig på att verkligheten är fullständig och inte behöver
fixas till); det innebär också att jag ger upp mina fixa idéer om vad som borde hända (vilket
innebär att upptäcka vad som verkligen händer i nuet); och det innebär att tillåta mig själv att
uppleva de känslor jag verkligen har istället för att försöka komma till dem, som jag vill ha (vilket
betyder att inse genom verklig upplevelse, att om jag inte reagerar, så är det inget fel på
mig!).
Men vad handlade då symptomen om och varför hade det blivit så att de kändes
så fel? Var den negativa känslan bara min vanemässiga uppfattning av ögonblicket, eller var det
så att någonting verkligt okonstruktivt hände, som jag var oförmögen att tolka eller misstolkade.
Det här tycktes vara nästa stora fråga att ta itu med — huvudsakligen för att den fanns där och
inte ville försvinna- jag började inse att det här var en situation, som innebar att något viktigt
höll på att ske.
Jag började förstå hur mycket jag lärde mig genom att med nya ögon se de enkla
och existerande fakta i det som sker, istället för att koncentrera mig på att göra något
åt dem. Så jag gick tillbaka till mina egna upplevelser för att på nytt titta på föreliggande fakta.
Gå tillbaka till diagrammet med den cirkulära vanan (click to
see it again). I den här cirkeln spenderar jag merparten av min tid i ett tillstånd av inskränkt
uppmärksamhet, då jag inte är medveten hur jag gör det jag gör. Jag bara gör det tills jag märker
att jag känner mig väldigt stel och spänd, vilket fysiologiskt sätt är ett tillstånd av muskulär
sammandragning. Om det nu är så att jag är en total enhet, hur kan då min "inskränkta" uppmärksamhet
överhuvudtaget vara avskild från min fysiska spänning? Hela jag blir inskränkt
och jag drar ihop mig-både psykiskt och fysiskt. note3 När jag begränsar
och inskränker mig själv, leder det till att jag blir spänd och ihopdragen. Finns det något annat
möjligt tolkningssätt? Jag begränsar mig själv, jag blir begränsad. Vad jag känner är inte muskler
som drar ihop sig, inte någon obekväm ställning, och inte heller någon annan liten detalj. Alla
dessa små detaljer finns säkerligen där, men de är inte orsaken, utan verkan. Vad jag känner är
hur det känns att ha varit så inskränkt och ihopdragen under så lång tid.
Upplevelserna visar också att när jag tillåter mig själv att existera i vilket
ögonblick som helst, såsom det är och utan att reagera — det vill säga, när jag öppnar upp för upplevelsen
och vad som händer i nuet — då kommer spänningarna och stelheten att försvinna, och jag känner mig
fri och hel. Hur kan jag tolka detta på annat sätt, än att förutom det faktum att jag öppnar upp,
så öppnar jag upp—på alla sätt? Jag blir öppnare och mitt sinne "expanderar" så mycket att jag
blir helt medveten om världen omkring mig, till skillnad från när jag valde att acceptera de inskränkta
"symptomen".
Innebörden i allt detta gick upp för mig. Om den enda saken jag förändrade var
att INTE tillåta mig själv att reagera som om känslorna vore fel och symptomen försvann
som en konsekvens av detta, hur skulle jag kunna tolka detta på annat sätt än att jag är OK, och
har alltid varit OK — det var bara det att jag inte visste om det. Jag förleddes att tro att något
var fel i nuet och i behov av att förändras så att allt skulle bli OK i framtiden!
Det är viktigt att inse att det som lurar oss inte är känslan av att något är fel. Det är verkligen
något "okonstruktivt" i det som sker, men det är inte känslan av spänning eller smärta, det är
mitt inskränkta, reaktiva, strävande tillstånd. Det är absolut INGENTING fel med känslorna. De
är i högsta grad verkliga och giltliga och ger mig viktig information, nämligen att det finns något
mycket begränsande och smärtsamt i att under en så lång stund enbart koncentrera mig på mitt ritande.
Att jag börjar känna mig hel när jag slutar reagera visar mig att jag redan
är fullständigt hel, eftersom det är vad jag är när jag bara är mig själv i nuet — jag är och har
alltid varit en "psyko-fysisk enhet". När jag slutar att vara splittrad genom att göra en del av
mig till fel och försöka ändra den, så blir jag hel. Jag har inte ett sinne. Jag har
inte en kropp. Jag är mig — den totala summan av mina minnen, upplevelser och min erfarenhet — en
oskiljbar helhet. Jag var bara alltför "lurad" för att veta det, och var därför ständigt uppslukad
i just den typen av vanemässiga reaktioner, som garanterat gjorde att jag kände som om jag
bestod av en massa smådelar, som behövde samordnas med min hjälp för att bli en helhet i framtiden.
Upplevelsen av "lättnad" och "frihet" beror på att det är lätt att vara mig
själv som jag är i nuet, eftersom det är det jag faktiskt är när jag inte anstränger mig för att
vara någonting jag inte är. För en "pågående" spänning är inget annat än en "pågående" konflikt,
ett ständigt försökande som omöjligen kan ge oss önskade resultat. Det krävs inte bara ansträngning
och energi att försöka ta mig till nästa ögonblick framför mig själv, utan det är också fullständigt
omöjligt (men vanemässigt sätt, hindrade detta inte mig från att försöka). Hur många av oss har
fortfarande inte lärt oss, eller vägrar att acceptera att vi INTE KAN vara något annat än vi är,
och det finns inget mer frustrerande än att försöka vara. Jag känner mig fri för att
jag har gjort mig fri från tvånget att reagera på mina känslor, och jag har blivit fri från
min idé om vad jag borde vara.
Likaså visar mig "expansionen" och öppenheten som följer med mitt val att tillåta
mig själv att vara i ögonblicket, hur innesluten jag hade varit i det jag koncentrerade mig på
i ögonblicken tidigare, och hur "avstängd" jag var för allt annat som hände. I den djupa känslan
av vakenhet och närvaro i mig själv och allt runt omkring mig, upplever jag att jag varken är
avskild från mig själv, eller från universum omkring mig!
Här har vi kommit till någonting viktigt som kanske behöver förtydligas. Den
cirkulära vanan är så genomgripande att den även påverkar våra djupaste metafysiska och spirituella
"rättesnören" (och vad är ett rättesnöre om inte en förutfattad mening). Vi älskar alla tanken
på att vi skulle kunna fly från vår kluvenhnet och vår konfliktfyllda instängdhet och bli hela,
integrerade och en del av ett större universum. Men vi ser det fortfarande som ett mål att uppnå
i framtiden. "Jag är inte där än, jag är fortfarande i den här röran, men jag vill vara där och
genom att utforska lite och lära mig mer, så kanske jag en dag kommer att vara fri och där jag
vill vara". I ett större sammanhang har vi en tendens att se våra mänskliga liv och kulturer såsom
fångna i destruktiva beteendemönster, med låga moraliska och etiska yttringar. Vi föreställer oss
ett bättre "tillstånd" och sedan lägger vi ner all vår energi på att försöka uppnå detta. Ser du
parallellerna? Alla de här parallella spåren — dessa låt-oss-sträva-efter-ett-bättre-ögonblick/bättre-framtid-spåren — är
på väg i samma riktning, och våra livs expresståg har hjul på alla samtidigt. Vårt vanemässiga
sätt att handla är "att sträva efter ett mål". Varje tanke, känsla och sinnesrörelse, samt samspelet
med världen runt omkring oss, kommer att tolkas och inordnas i detta vanemässiga reaktionsmönster.
Vi "glömmer" bekvämt vad vi alla egentligen vet, och det är att det enda som
existerar är nuet. Alla tidigare ögonblick är flydda och ingenting kan förändras när det gäller
sådant som redan hänt (även om jag skulle vilja det). Alla framtida ögonblick ligger framför mig
och kommer att bli det de blir på grund av händelser och krafter som ligger utanför mig och min
kontroll. Det jag kan göra för att påverka min framtid, ligger enbart på vad jag gör i varje ögonblick
i nuet. Men i vår rädsla så glömmer vi också att framtiden inte existerar, rent praktiskt och verklighetsmässigt
sätt. Vi lever faktiskt och kan fatta beslut enbart i en oändlig följd av nu-ögonblick. Var och
ett av dessa "nu-ögonblick" är vad de är på grund av händelser och krafter (även mina egna val,
mina iakttagelser och mitt handlande), som sker och existerar samtidigt i dessa och föregående
ögonblick. Eftersom vi inte kan påverka det förflutna, så är det enda vi kan göra att fatta ett
"annorlunda" beslut i nuet.
Att kunna göra ett annorlunda val/fatta ett annorlunda beslut i vilket nu-ögonblick
som helst (och vilket val som helst) innebär alltså att man måste vara tillräckligt medveten för
att komma ihåg att göra det.
Men när du väl inser att du i de flesta ögonblick inte alls lever i "nuet" — det
vill säga att det inte finns något "du" där, som är tillräckligt medvetet för att fatta ett beslut
(du är helt försjunken i det du gör); och när du väl förstår att du blir medveten genom ett symptom
(vilket faktiskt är en budbärare, som talar om för dig att ditt tillvägagångssätt är okonstruktivt
och att det du upplever just nu är ett resultat av det sättet att gå till väga), och att du brukar
reagera på budbäraren som "väckte" dig istället för att ta till dig meddelandet; och när du väl
kan erkänna att du brukar reagera genom att skjuta budbäraren så fort denne dyker upp, så att du
kan återgå till ditt inskränkta och "omedvetna" sätt att handskas med detaljerna i ditt liv; när
du verkligen inser hur stort och inflytelserikt det här mönstret är och hur det upprepas och åter
upprepas i ditt liv, DÅ kommer du förstå att det första steget måste vara att behärska det som
tillåter oss att vara medvetna i de pågående "nu-ögonblicken" så att vi har möjligheten att göra
ett val. Utan detta är vi lika fångna som tidigare, och uttrycker kanske vanan på olika sätt,
men utan att ha blivit klokare av det.
Så vad är det som gör att vi blir mer medvetna? Låt oss kika på hur medvetenhet
fungerar från dess "blinda" sida, på hur vanemässiga sätt att handla inskränker och förminskar
medvetandet.
Min vana är att känna att jag inte kan utföra uppgiften som jag håller på med
om jag inte "koncentrerar" mig. Detta innebär för de flesta att förminska sin uppmärksamhet för
att avskilja sig från "distraherande element". Det som distraherar är förstås bara en del av allt
det som händer i nuet. Jag inser inte att anledningen till att jag blir distraherad av det som
faktiskt händer runt omkring mig, är min egen vana, men det blir snart uppenbart att jag
"samarbetar" med vanan när jag försöker utplåna dessa "yttre" element, som finns
i mitt medvetande. Det är faktiskt så att jag är vanan.note4
Jag övar och förbättrar dagligen min förmåga att underhålla en inskränkt form
av medvetande, och som Barbara Conable brukar säga "övning ger inte färdighet - övning ger varaktighet"
.
På grund av denna relativa omedvetenhet, blir det så att när vane-cirkeln snurrar
runt och hamnar på ögonblicket jag känner ett symtom, då brukar jag reagera som om det inte föregicks
av några tidigare ögonblick. Jag tänker bara på framtida ögonblick då jag kan göra något åt symptomet.
Det negativa i känslan dominerar mig så till den grad, att jag nästan inte är medveten om något
annat än symptomet och vad jag kan göra för att bli av med det. Dessa känslor utgör sedan en annan
nivå av distraherande element, speciellt när de blir kroniska, som jag dessutom anstränger mig
för att ignorera genom att ytterligare försöka inskränka mitt medvetande.
Det samma gäller sista delen av cirkeln — "målet" jag försöker uppnå för allt
skall bli OK. När jag flyr från symptomet, ägnar jag med glädje all min uppmärksamhet på att nå
det efterlängtade ögonblicket i framtiden. Men en konsekvens av denna vanemässig strävan att finna
en "bra" lösning (vilket aldrig har fungerat tidigare), är att jag inte ser allt annat som finns
i ögonblicket — alla okända möjligheter, allt som egentligen skulle kunna vara möjligt för mig och
som bara väntar på att bli uttryckt. Varje del av cirkeln leder alltså till ökad inskränkthet och
bara det redan kända får en chans att visa sig. Det är därför jag blir så "omedveten". Men jag
är egentligen inte "omedveten". Jag är snarare starkt begränsad när det gäller hur långt mitt medvetande
sträcker sig, och hela jag blir begränsad. Det är detta jag upplever som symptom- mitt begränsade,
inskränkta sätt att vara.
Lägg märke till hur ansträngande det är att vara så begränsad och omedveten.
Varje sak kräver att jag lägger ner massor av energi för att kunna utföra dem. Jag anstränger
mig för att koncentrera mig på mitt jobb. Det är ett oerhört stort muskulärt arbete,
som vi kallar spänning, som försiggår när vi är så inskränkta och begränsade. Jag lägger ut mycket
fysisk och psykisk energi när jag försöker fly känslan av inskränkthet och jag anstränger
mig till det yttersta för att nå mitt idealiska men omöjliga mål att vara annorlunda än jag är.
Jag förleds att tro att jag lägger ner energi på att komma någonstans, utan att inse att det krävs
så här mycket energi för att jag skall kunna hålla mig borta från "nuet", att vara så spänd och
inne i vanans cirkulära omlopp. Dag efter dag känner jag hur svårt och arbetssamt det är och jag
känner mig spänd, men jag är omedveten om att det är jag som ger ut energin för att cirkeln ska
fortsätta snurra. Ibland ger jag beredvilligt ut energin och ibland ofrivilligt. Men en sak är
säker, det är ingen annan som gör det för mig och det är ingen som gör det mot mig.
När vi återgår till frågan om vad det är som tillåter oss att vara mer medvetna,
så kan vi se att det inte är en fråga om hur vi kan utvidga vårt medvetande, utan om hur vi kan
sluta med att inskränka och begränsa det. Vi är varelser som redan har en öppet och kommunikativt
medvetande inbyggt i oss. Det är därför ditt medvetande och närvaro utvidgar sig till sin naturliga
öppenhet i det ögonblick du slutar med att inrikta dig enbart på att uppnå ett mål. I vilket ögonblick
i cirkeln kan du på ett "naturligt" sätt väckas till medvetande? I själva symptomets ögonblick,
som du älskar att hata. Det är ögonblicket där ditt underbara under-flera-miljoner-mycket-väl-utvecklade
system sänder dig ett meddelande för att väcka dig ur din inskränkthet och begränsning. Det finns
ingen möjlighet att förändra något eller göra några val, när vi inte är närvarande i nuet. Det
gäller inte att försöka få in medvetenhet på områden där vi är omedvetna, utan att på ett konstruktivt
sätt använda ögonblicket där vi redan är medvetna. Och lyckligtvis så kommer det att hända
många gånger att vårt system "väcker" oss när vi handlar på ett okonstruktivt sätt. Om du kan möta
hela kraften och verkligheten i dessa ögonblick och göra det annorlunda valet att tillåta dig själv
att verkligen leva i dessa ögonblick, utan att reagera eller döma, då kommer du märka att du är
mer öppen, medveten och närvarande och följdaktligen mer i stånd att göra dessa val. Med tiden
och genom övning så kommer det här bli ditt sätt att vara — med andra ord, en konstruktiv cirkel
som förstärker sig själv.
När jag kan klara av det här enklaste av enkla val, så finns det egentligen
inga andra val för mig att göra. När jag mer och mer börjar leva i nuet, så kommer det finnas färre
och färre "problem", där man måste göra val eller som man måste fatta beslut om. Det mesta av det
som måste hända i ögonblicket händer redan som ett naturligt gensvar när vi inte längre
reagerar. Dessa gensvar är inte förutbestämda eller uttänkta av mig, inte heller
av min vana eller kultur. När jag tillåter mig själv att öppna upp, kommer jag att vara i direkt
samspel med händelser, situationer och människor runt omkring mig. Jag kämpar inte längre mot universum,
jag är en oskiljbar del av allt som finns. Det finns ingenstans att ta sig till längre.
Jag har hittat hem.
~~~~~~~
There is a small biography
with some personal details about the author below.
About the Author
|
and
we'll notify you of upcoming events, new publications
and special offers.
If the
article raises further questions for you or you feel you'd like help from a qualified LearningMethods
teacher to solve this or other issues, you can arrange for a 